sv

Intervju med Hanna Andersson – student på HDK

Bild på Hannas examensarbete

Hanna Andersson som studerat masterprogrammet i design på Högskolan för Design och Konthantverk (HDK) har under våren gjort sitt examensarbete på Centralsjukhuset i Karlstad för oss på Experio Lab. Resultatet av studierna gestaltas i en bok med mikroberättelser om patientupplevelsen: hur det känns att vara operationspatient och komma till ett sjukhus, vilka beslut man ställs inför innan operationen och vad som händer efter. Boken blandar bilder från sjukhuset med citat från patienter och personal samt egna reflektioner. Nedan kan du läsa en intervju med Hanna.

Berätta lite om dig själv, vad har du studerat?

Jag är uppvuxen i Nybro som ligger i Småland. Läste konstvetenskap i Lund efter gymnasiet, sen tog jag en studiepaus då jag flyttade till London och jobbade i en butik. När det blev dags att ta tag i studierna igen valde jag att söka en produktdesignutbildning. Sen dess har min designinriktning ändrats en del, framför allt under åren på HDK. Där diskuteras det mycket om vad design är, vilket samhällsansvar designern har och hur designerns kunskap kan integreras med andra områden. Resultatet måste inte bli en färdig produkt, utan det kan lika gärna bli ett samtal eller en tanke.

Hur kom du i kontakt med Experio Lab? Vad kommer det sig att du ville göra ditt examensarbete via oss?

I vintras hade jag lite lösa tankar om vad jag ville göra för typ av examensarbete: jag var dels nyfiken på att lära mig mer om tjänstedesign och de metoder som används inom tjänstedesignsammanhang. Denna nyfikenhet kan nog härledas till ett intresse för att jobba nära människor/användare; utifrån de betraktelser jag hade verkade tjänstedesignmetodiken handla mycket om just detta – att jobba nära användargrupper. Mitt andra mål var att låta processen ta plats, alltså inte fokusera på resultatet i första hand. Tjänstedesign var ett relativt outforskat område för min del och jag ville ha tid att sätta mig in i nya metoder och så vidare. Jag hade också en önskan om att få jobba inom en vårdrelaterad kontext, då vården är ett område där jag tror att en designer har mycket att tillföra. Jag bokade in möten med några olika lärare och forskare på HDK för att förklara mina tankar, det var ett väldigt bra sätt att få hjälp med att formulera mina idéer. En av lärarna som jag pratade med var Marcus Jahnke, som senare blev min handledare. Under vårt möte ringde han upp Katarina Wetter-Edman, som i sin tur vidarebefordrade mig till Tomas Edman på Experio Lab. Jag berättade om mina idéer och sa att jag gillar att gå in i en kontext och påbörja undersökningar utan att riktigt veta vad jag söker efter. Och Tomas tyckte att det var spännande att jag kom från en konstnärlig designutbildning, så efter några telefonsamtal blev det klart att jag skulle få göra ett projekt med Experio Lab.

Berätta om ditt examensarbete! Syfte, genomförande och resultat!

Det har handlat om att undersöka hur vården kan förbättras för operationspatienter – utgångspunkten har varit det nya operationshus som Landstinget i Värmland håller på att bygga intill Centralsjukhuset. Mina studier har kretsat kring att undersöka den emotionella resan hos patienten innan, under och efter operation. Jag utgick ifrån det vårdflöde som ortopedpatienter som ska opereras följer, med remissbesök, journalskrivning, inskrivning, operationsförberedelser och så vidare. Och all väntan, med de känslor man kan tänkas ha däremellan. Jag har själv aldrig genomgått en operation så det mesta har varit helt nytt för mig, både på gott och ont. Studierna påbörjades under ganska förutsättningslösa premisser, där patienternas berättelser fick styra. Ansatsen var att försöka se ur patientens ögon men också att känna själv, att ta tillvara på de tankar som for genom mitt huvud när jag var med på undersökningar, i väntrummet eller rörde mig genom korridorerna. Min subjektiva uppfattning har fungerat som ett verktyg för att komma närmare patientupplevelsen, den empatiska förståelse som uppstod genom att vara nära patienterna hjälpte mig att styra processen och att ta upp ämnen eller väcka frågor som annars kanske skulle ha missats. Den viktigaste nyckeln har varit att vara där, att se med egna ögon och känna hur det känns. Det har hänt mycket under projektets gång, och jag skulle väl egentligen inte påstå att det blev ett renodlat tjänstedesignprojekt; det har handlat mer om att synliggöra problem och väcka frågor än att peka ut strategier. Boken gestaltar utvalda delar av resultatet från fältstudierna och är tänkt att fungera som underlag till en fortsatt process för att involvera patienterna i utvecklingsprocessen av det nya operationshuset; jag vill gärna se den som ett första steg i en längre process. Men om det blir någon fortsättning vet jag inte än.

Vad har det funnits för utmaningar?

Att hitta metoder för att ta reda på hur någon annan upplever något, både den estetiska sinnesupplevelsen men också känsloupplevelsen. En utmaning har också varit att undersöka min roll som designer i olika sammanhang, kanske mest för min egen skull inför framtiden. Dels vad jag som designer kan göra för vården, men även vad jag i egenskap av designer från en konstnärlig skola kan bidra med i en tjänstedesignkontext. Jag tror att jag i början var inställd på att lära mig verktygen för service design efter Stickdorn & Schneiders manual, men ganska snabbt väcktes en lust att utforska en annan väg; att tänka bort matriser, enkäter och glada/ledsna gubbar för att landa i något annat. Jag menar inte nu att detta är dåliga metoder, bara att jag blev nyfiken på att testa en egen väg. I examensarbetet hade jag ju just den friheten att experimentera. Studierna på sjukhuset var lika energikrävande som roliga, jag ansträngde mig för att ha alla känselspröt utåt då jag var rädd att missa något. Ett ansiktsuttryck, en gest av uppgivenhet, eller en glädje som kanske inte kunde uttalas i ord… Samtidigt tror jag att det finns något värdefullt i att inte blanda in videokameror, då försvinner nog mycket av den förtrolighet och intimitet som jag var ute efter att skapa när jag träffade patienterna. Jag tror inte heller att den här typen av studie behöver vara så pass energikrävande, det handlade nog mycket om att jag var ny i situationen.

Vad har varit positivt?

Jag har lärt känna så många nya bra personer och har verkligen gått igenom en lärorik process. Är glad att jag haft möjlighet att testa nya metoder och att det har funnits tid att backa tillbaka och testa att göra om samma sak fast på flera sätt. Alla på Experio Lab har varit toppen att jobba ihop med, likaså all personal och patienterna på sjukhuset. Det har såklart inte alltid varit lätt, har flera gånger känt mig vilse och har kanske till och med brutit ihop någon gång. Min HDK-handledare Marcus, mina Experio-handledare David, Olga och Staffan samt Anki Duvevik på ortopedkliniken förtjänar allt tack och beröm!

Dina tankar om mötet design och vård? Behövs design i vården, varför/varför inte?

Jag tror som sagt att design kan göra stor nytta för många olika områden som ännu inte är vana vid att jobba med design, vården till exempel. Design handlar om att våga vara visionär och designmetodik kan användas som en katalysator för att väcka frågor, att se saker ur nya perspektiv och att uppmärksamma problem och glapp – eller förstärka det som redan fungerar bra. Kanske framförallt när det handlar om känslor eller sådant som inte går att mäta.

Vad har du för framtidsplaner?

I sommar ska först jobba en månad på mitt vanliga sommarjobb, sen blir jag semesterfirare/arbetssökande. Jag skulle gärna fortsätta att jobba med den här typen av utforskande projekt, men jag har en känsla av att saker och ting fungerar mer resultatinriktat i yrkeslivet. Det kanske jag borde ha tänkt på innan jag bestämde mig för att göra ett processinriktat examensarbete, haha. Innan jag blir arbetslös har jag planer på en utställning i Karlstad tillsammans med Experio Lab som ska handla om just patientupplevelsen. Det blir nog bra!